Lida – ett minne för livet
Publicerad 11 Aug, 2010 | 0 kommentarer
Men krigets förödelse, lukten från ruinerna och ett oändligt lidande kvarstod. Vi hade klarat oss, inte hedervärt, men ändå - äntligen fred - om än den var havande med det kalla kriget. Möjligen hängde gengaslukten från bilarnas träkolsbränsle fortfarande kvar i näsan, liksom minnet av mörkläggningsgardinerna och ransoneringskortens färggranna mosaik.
Här, i det förskonade landet, skulle nu den sena förkrigstidens folkhemsförväntningar äntligen infrias med luft och ljus och den urbana slummen ersättas av mötet med naturen. Redan 1946 stod den nya byggnaden på friluftsgården Lida färdig. Sedermera inköpt av Stockholms stad, som en den nya tidens utpost i vildmarken, vackert belägen på höjden över sjön Getaren.
Den litografiska fackklubben vid Statens Reproduktionsanstalt i Stockholm förlade sin årliga vårutflykt till det nya Lida. Nyfikenheten var stor, de flesta ställde upp. Buss från Norra Bantorget, resan genom stan och den långa slingriga vägen fram till slutmålet förstärkte känslan av stadsbor på upptäcktsfärd utanför civilisationens hank och stör. Robusta skodon var anbefallda, det var inte bara en utflykt till naturen, det skulle även bli tävling i orientering, så man lärde sig att hitta bland skrevor och snår.
Värden på stället hälsade välkommen och berättade om Lida, dess historia och om Ralph Erskine, den nya tidens arkitekt som skapat det rustika bygget. Detta gav dock inte något modernt intryck i den ännu förhärskande funkisstilens tidevarv. Känslan av en skogens timmerkoja i megaformat låg närmare till hands som markering av dess samband med naturen. För oss lärlingar i det grafiska hantverket, med ett ben kvar i barndomen, infann sig snarare en association till ett blockhus på prärien, med lurande indianer runt knuten, beredda att skalpera var vit man som dök upp på krigsstigarna.
Så tog ledaren för expeditionen till orda för att förklara kompassens funktion, kartans prickar och krokiga linjer. Med en bekymrad uppsyn skickade han sedan ut fackklubbens medlemmar i den villande urskogen. Dagen efter på jobbet blev det en haltande folkräkning där de lika nya som oerfarna orienterarna sakkunnigt redde ut kompassriktningar och gömda kontroller.
För många blev återbesöken på Lida en självklarhet inte minst vintertid. Skidspårens villervalla kunde leda till häftiga dialoger om vem som skulle kliva ur och i spår. Vissa fruktbara möten i spåren ledde ibland ända fram till altaret och ett sådant finns numera till reds på Lida för alla som känner sig hågade. Fann man varann i drivorna blev det, enligt naturens egen logik, självklart att låta avkomman rulla runt i backarna på Lida. Till minnet fogades efterhand, ingen gengasodör, men väl doften av varm choklad, letande efter borttappade vantar och torkande av droppande näsor.
Även om minnena av Lida är soliga så har det inte saknats orosmoln. När den nya järnvägen - Grödingebanan - skulle byggas och skära av hela omgivningen från den direkta kontakten med Lida, då mullrade det i folkdjupet. Då förenades kultur- och miljövänner och såg till att förnuftet segrade över det kortsiktiga och inskränkt ekonomiska tänkandet och järnvägen fick dras i tunnlar på särskilt känsliga sträckor. Det är av avgörande betydelse för Lidas framtid, att hålla detta i minnet, när det gäller fortsatt utveckling av Lida. Jämsides med förändringar gäller det att vårda, bevara och skydda Lidas kultur- och naturmiljöer så att Lidas attraktivitet upprätthålles.
Idag erbjuder Lida en mångsidig verksamhet året runt, upprustning, nya anläggningar och arrangemang lockar allt fler besökare. Det är sedan länge Botkyrka kommun som har det fulla ansvaret för Lida. De nya satsningar, som skall öka utbudet och tillgängligheten, måste ske så att den ursprungliga tanken, mötet med den genuina naturen, inte går förlorad.
Då kan Lida bestå, som det heter i psalm 199, som en plats - med lust och fägring stor.
Folke Olsson
ledamot (v) i styrelsen för Upplev Botkyrka AB
Lida – en riktig historia
Publicerad 11 Jul, 2010 | 0 kommentarer
Inte av utmattning utan av nervositet och spänning inför skidturen med första damen. Året var 1964 jag hade slitit mig från det envisa Dylan-diggandet och var med bästa tänkbara sällskap på väg till Lida för en sväng nedför den hissnande backen och för att (naturligtvis som främsta skäl) inta choklad och vispgrädde i ett av de många mysiga romantiska hörn som fanns, och fortfarande finns i det pampiga timmerhuset.. Vi hade åkt från Vårsta där vi bodde och där jag växte upp. Spåren hade inte till närmelsevis den klass som nu erbjuds men vad gjorde det. Vi skidade bredvid varandra på vägen förbi Stormalm och Stensborg. Spåret var fritt och låg framför oss liksom livet och Lida för den delen.
I Lidabacken var det bara att dra ett djupt andetag. Fästa vajern på låg fästpunkt och sakta glida i den övre delen mot det som i början kändes som ett riktigt stup. Det var efter knixen över vägen som man störtade sig ner mot sjön, hann med ett par tre svängar å så var man ute på isen. Färden tog 15 - 30 sekunder om inte de usla stålkanterna tappade greppet eller man kom i närkontakt med någon annan dödspilot. Då fick man mycket skamsen resa sig upp borsta av snön och som om inget hade hänt glida ner till liften. Liften var ett rep. När det var dags var det bara att greppa repet och hoppas på att man inte skulle tappa taget där det var som brantast. Efter några timmar i backen så var det så dags för dagens clou - fikapausen. Skidorna parkerades utanför ingången. Borsten där förpassade iväg snön som satt överallt i kläder, mössa och på lovikavantarna och man kunde tina upp lite i hallen innan man gick fram och beställde den eftertraktade chokladen med vispgrädde - för 2 personer.
Professionellt så det förslår
Få ställen kan erbjuda de skidspår som Lida har. Ibland undrar man var dom får snön ifrån!!! Som längdåkningsperiodare åker jag gärna till Lida med sina varierade spår. Stockholms två bästa skidområden för längdåkare är i mitt tycke Lida och om tiden är knapp Ågesta, jag bor ju i Vendelsö. Periodare ja, Min stora passion och fantastiskt nog, mitt levebröd, är långfärdsskridsko. Som ide´givare och ansvarig för Vikingarännet har jag bästa möjliga koll på hur man plogar skridskobanor på naturis. Jag vet hur svårt det ofta är att ploga på snötäkta isar. Vinden kan snabbt driva igen banan och göra den omöjlig att ploga, snön kan som nu senaste säsongen komma i stor mängd. Med mycket snö tyngs isen ner och vatten tränger upp i botten på snön, det bildar snöslask. Alla som försökt ta bort snöslask, ofta frusen sådan, vet att det är hart när omöjligt att få till en bana som har bra isyta. Det finns alltså väldigt mycket som kan fallera när man ska ploga en isslinga. I mina ögon är Lidas plogare, och för övrigt alla som lyckas få till fina skridskoslingor hjältar. Att vinter efter vinter få till så många kilometer fin åkbar is inger respekt. Det är i högsta grad professionellt.
Vintertid tar jag upp ca 300 holländare på tredagars "skridskosafari". Vi åker där bästa isen finns....i hela mellansverige. Ibland får vi problem med att hitta bra isar för våra gäster. Då är det bra att ha banorna i Lida i bakfickan. Senast under en eftermiddag i februari 2009 kunde vi för våra utländska gäster erbjuda "fri åkning" på banorna på Getarn. " Så vackert - och så nära storstaden"; var det allmänna omdömet.
Anders Tysk
Generalsekreterare Vikingarännet
Choklad och vispgräddekonnässör
Solin - Helianthus Mobila Förskola på Lida
LIDA – basplatsen som utvecklar min Mobila Förskola!
Publicerad 1 Jun, 2010 | 0 kommentarer
Efter att ha har arbetat inom barnomsorgen som pedagog och chef i nära 30 år fick jag vårvintern 2007 genom Lida tillfället att utveckla ett verktyg; Sveriges första förskolebuss.
Idén väcktes av mig när jag några år tidigare letade efter verktyg för att kunna arbeta förebyggande mot ohälsotal för mina pedagoger men framförallt för våra barn. Jag fick möjlighet att besöka Buggibjörn - en bussförskola i Köpenhamn och blev helt övertygad om att detta var värt att vidareutveckla! Idag kan jag bara konstatera att det inte bara blev svaret på olika mina olika frågeställningar angående ohälsotalet hos mina pedagoger och barn utan gav så många fler mervärden som gagnat barnens språkutveckling, motorik, genusneutrala lek och integrationsbefrämjande - för att nämna några goda exempel. På Lida har vi vår basplats - som ingen någonsin tröttnar på - en plats som är i ständig förändring även om man är här och nu!
Ja, Helianthus betyder ju solros på latin - men nu är det inte det jag syftar på utan den lilla kaninen på bilderna här och som våra barn alltså döpt efter förskolebussen SOLIN - vår Mobila Förskola.
Här arbetar vi inte bara traditionella uteaktiviteter och naturen - utan även med våra andra teman: KULTUR, SAMHÄLLE, SKAPANDE, SOCIALT SAMSPEL, SPRÅK, MATEMATIK och HÄLSA
Om det var någon som tycker att Lida ligger lite avsides så kan jag berätta att till oss har gäster kommit inte bara från t ex Norge utan även ända från Nya Zeeland!
Vår pedagogiska profil Ut&Njut tar fasta på lärandet som alla olika miljöer erbjuder - inte bara i naturen och vi är ju själva mobila - precis som solrosblomman.
Själv har jag ofta förmånen att bli inbjuden för att berätta om vår verksamhet; som på Svenskt Näringsliv med filmen från Lida! Läs mer>>
Under den första veckan i juli kommer Almedalen återigen vara basplats för vår förskolebuss tillsammans med tre av mina pedagoger som och mig själv - en spännande utmaning och där fotoalbumet med alla bilder från Lida är en skatt att visa upp!
Solveig Sunnebo, VD
Vår anläggning en sommardag
Mitt Lida
Publicerad 29 Mar, 2010 | 0 kommentarer
Där tillbringar jag det mesta av min fritid, men inte uppe på fridluftsgården utan 500 m väster om kyrkan bortom skidbacken, på Lida vattenskidklubbs anläggning.
Som född och uppvuxen i Segersjö och sedan som vuxen boende i Huddinge har Lida alltid funnits för rekreation och friluftsliv. Under uppväxt åren besöktes Lida på friluftsdagar och för att titta på djuren, för att bada och skidåkning, sedan blev det Countryfestivaler, joggingrundor, dop i kyrkan samt julbord på värdshuset.
Efter att jag fått egna barn fortsatte besöken på fortet samt naturstigarna med invigningen av Fjällfinastigen på kryckor som höjdpunkt. Vi skapade också en tradition att fira inledningen av nyårsafton med pulkaåkning samt korvgrillning på Lida med grannarna. För 6 år sedan hände det som kom att förändra min tillvaro, då äldsta dottern såg en annons i lokaltidningen om vattenskidskola, "det vill jag gå på" sa hon. Då vattenskidåkning alltid legat mig varmt om hjärta så bifölls önskemålet med glädje. Efter den veckan var jag/vi fast. Dottern började tävla och jag blev ledare.
Trots att klubben funnits i över 40 år och är en av Sveriges bästa och anrikaste vattenskidklubbar, med ett stort antal SM (den åkaren med flest SM medaljer, samt den regerande svenska dam och juniormästarinan aktiva i klubben), EM och VM medaljörer fostrade i klubben, är klubben dock okänd för många. Vi bedriver dock inte enbart elitverksamhet utan jobbar efter mottot att alla kan åka såväl nybörjare, funktionshindrade och de som åkt förut på landet, efter grannens styrpulpet. En minst lika viktig bit är den sociala. Att få träffa kamrater och umgås, grilla, bada, ta en "repa" på skidan och fixa med att hålla vår anläggning i trim. De senaste åren har vi träffats vinter tid för att basta och bada isvak i väntan på att säsongen ska börja, vilket vi alla går och längtar efter i skrivandets stund. I mitten av April hoppas vi att isen har släppt så pass mycket att båten kan sjösättas och dom första reporna kan köras.
Årets höjdpunkter hos oss är deltävling 1 i Stockholmsracet (en 3 dagars tävling i samarbete mellan klubbar i Stockholm http://www.stockholmsracet.se/ ) den 3/7 samt vår egen Lida cup 4-5/9.
Har du vägarna förbi så välkommen ner till Mitt Lida.
Anders Nyberg Lida vattenskidklubb.
Den omtalade pulkabacken.
Lida är jag född med
Publicerad 15 Feb, 2010 | 0 kommentarer
Senare kom utflykter med Tunaskolan och Björkhaga. Vi kom med buss. Åkte skidor, åkte pulka. Ärligt talat minns jag inte så mycket av det.
Det som gör att jag kan flytta mig tillbaka dit är mötet med brasan och den kopp chocklad med vispgrädde som vi fick i oss. På 60-talet var det inte många av oss som hade tillgång till en upplevelse där en brasa kunde brinna inomhus.
Lida har sedan fortsatt följa mig som en plats dit mina steg tar mig några gånger varje år. På 80-talet bodde jag i Lövholmen i Tumba. Mellan mig och Lida fanns då 5 km. skog med stigar som lockade mig att springa. Målet var att dricka lite vatten i huset där gymet i dag är placerat. Ni förstår säkert att jag inte var någon stor löpare. Jag var alltid stolt när jag tog mig fram och tillbaka utan att hamna i gång.
Lida har inte bara varit trevligheter. I mitten på 90-talet tog jag min ettårige son dit med pulka. Vi startade uppifrån restaurangen men fick en härlig fart så vi kunde fortsätta rakt utför backen som ledde ned till sjön. Nu ökade farten dramatiskt och jag fick för mig att bromsa med känt snösprut i ansiktena våra som följd men innan dess hade vi hamnat i ett häftigt gupp som lyfte oss båda någon meter upp i luften. Pulkan nu i ryggen! En chockad son! Skrik! Vad hände? Jag får erkänna det på en gång. Jag fick åka pulka igen och sonen var mitt alibi. Jag fick leka som vuxen. Igen.
Förra året återvände jag med sonen, nu en 15-åring som flinade när han satte dit mig med några få slag i äventyrsgolfen. Det gör inget. Jag fick leka en gång till och han har numera helt glömt den vådliga pulkafärden.
Leif Magnusson
Välkommen till Lida Friluftsgård
Mina tankar om Lida.
Publicerad 1 Feb, 2010 | 0 kommentarer
Den fråga skall man ställa till dessa tusental människor som söker sig till denna plats. En pärla i Botyrka kommun för hela familjen.
Själv har jag haft förmånen att få arbeta där under ca 10 år och sett förändringarna som skedde då kommunen köpte Lida av Stockholms stad 1989.
Man har mött många människor under denna tid men platsen har den kvalité att oberoende väder kommer det alltid folk dit ut. Självklart om solen strålar och de yttre förhållandena är perfekta. Under vintern och inte minst i år då vi fått så mycket snö, då både gamla och unga kan samsas i detta paradis.
Under de senaste 10 åren har en stor utbyggnad och utveckling skett tack vare att det finns en tro på att man kan utveckla detta område utan att man förstör miljön.
Skulle jag ha några önskemål skulle jag vilja att vägen mellan Riksten och Lida förbättrades. Dessutom tror jag att en utbyggnad av raststugan skulle vara ett stort önskemål inte minst från barnfamiljer. Att vid dåligt väder få möjlighet att äta sin medtagna matsäck inomhus och möjlighet att byta om.
Skulle jag tycka till om något så vill jag uppmana föräldrarna när det gäller säkerheten, se till att barnen alltid har hjälm när de åker pulka.
Leif Karlsson
Skidbacken idag
Om Lida
Publicerad 21 Jan, 2010 | 0 kommentarer
Hit åkte man för att få frisk luft. Det var på Lida man kunde åka i längdskidspår och det var här man kunde åka fort utför. Från kylan kunde man gå in och värma sig i den stora vikingasalen och ur termosen hälla upp varm choklad. Hade man inte med sig förtäring serverade fru Norman vad man behövde.
Jag som skriver detta stiftade min första bekantskap med Lida via televisionen. I den öppna spisen sprakade veden och förmedlade den värme som skänker inomhusvistelse en klar och trivsam kontrast till kylan utanför fönstret. Lida var den tiden ett rikskänt begrepp.
Under min Botkyrkatid kom jag först i kontakt med Lida i samband med att Skid- och friluftsfrämjandet lämnade anläggningen. En del tyckte redan då att Botkyrka skulle ta över men det blev Stockholm istället. Tyvärr gick Lida mot en nedgångsperiod i varje fall i slutet av denna era. Det kändes skönt att kunna medverka till att kommunen tog över. I kommunstyrelsen betonade man samfällt vikten av att Lida behöll sin allmännyttiga karaktär.
Till anläggningen hörde en skidlift som var privatägd. Utförsåkning är för mig förenat med blandade upplevelser från Dundret i Gällivare. Som en trettiotreårig skidelev från Västergötland möttes jag av garvade utförsåkare - inte minst bland kvinnliga arbetskamrater - som reducerade självförtroendet till noll. En gång fick färden okontrollerad fart med våldsam vurpa som slutade med en ledbandsuttänjning och med en kropp liggande med huvudet ned och skidorna upp i den branta backen. I denna ställning dök en tolvåring upp som demonstrerade en elegant stoppsladd och lite från ovan frågade hur det gått. Jag kunde konstatera att det är svårt med utförsåkning. "Det kräver träning och åter träning" undervisade denne spoling. I sådana ögonblick är det svårt att resa sig både kroppsligt och andligt.
Jag önskar Lida lycka till på den väg som utstakades av Leif Karlsson och Olle Hjortsberg och som på ett förtjänstfullt sätt fullföljts av Leif Wallin.
Sven-Ivar
Lida Friluftsområde
Publicerad 3 Dec, 2009 | 0 kommentarer
Att under arbetstid få spåra banditer, rädda försvunna personer, bita huliganer och bli klappad av dagisbarn är väl godsaker om något för en hund.....
För att inte Husse ska gå under efter att vi antingen hjälp eller stjälpt någon så krävs ju en plats för själavård. Husse har valt ut området kring Lida som sin egen oas och då för att insupa friskluft, rekreation och då möjligheten att faktiskt träffa människor som uppskattar hans verk.
Att han hela tiden återkommer tyder troligen på en viss form av minnesamnesia alternativt att människofolkets hjärna faktiskt är mindre än vi tidigare trott. Efter alla incidenter och upptåg som vi fyrbenta hittat på så gjorde han väl säkrast i att hålla sig därifrån, men ändock återkommer han för återhämtning som han själv så fint säger....
Saker som hänt under årens "återhämtning" finns troligen skrivet i Wärdshusets dagbok, men ni skall ändock få ett axplock av minnen från en polishunds värld på Lida.
Kaniner! Ställer stort krav på Husse gällande hur dressyren ligger till. När dom motordrivna tennisbollarna dyker upp och skjuts iväg så är det väl självklart att polishundens jaktinstinkt vaknar till liv. Om än inte annat än för att se hur Husses säkringar går och följaktligen även den panik som hans utstående ögon förmedlar i sin desperation över att få stopp på den fyrbente.... Självklart önskar vi ej smaka kaninkött utan vill mest bara nosa dom motordrivna tennisbollarna i rumpan....
Pulkabacken! Husse älskar ju att stoltsera över sin fina ordning på mig. Låter barnen glatt klappa schakalen för att i smyg kolla in ungarnas mödrar. För att hålla honom på tårna så kan jag på pin tji plötsligt ändra anlete och leka följa John med dom barn som glider ut i pulkabacken och ned mot badet.... Slutar alltid med att Husse, i falsett, får spel och omedelbart ber den fyrbente att avbryta.... Brukar sluta när jag ser att Husse håller på att börja grina och då är det ofta även så pass att pulkaåkaren fallit ur av skräck och dess fader blänger med arga ögon mot team Husse och polishunden. He! He! He!
Slalombacken! Extra roligt moment. Här kastar sig "folket utan fruktan" ut från toppen och då i sin iver att förevisa start och stopp. Att det då brukar dyka upp en fyrbent och väldigt hårig slalompinne med vassa tänder kan ju få den bäste att göra ett felbeslut. Många är dom som gjort en stoppsladd i panik och därefter skenat i god fart över branten som även den leder ned mot sjön. Hittills har samtliga som ofrivilligt tränat störtlopp ut över den tuffaste branten överlevt tack vare att isen varit frusen....
Här finns ju mången fler exempel att nämna, men jag vill inte hänga ut Husse allt för mycket. Ett bra slut på dagen brukar dock vara då vi passerar förbi dom många fina grillplatserna. Knepet från hundboken går då ut på att ha söta ögon, inbjuda till att man får klappa och sedan då betet nappat - knycka korven som dom haft i den andra handen... He! He! He!
Gillar verkligen Lida. Här finns ju allt från rekration, motion, god mat och trevligt sällskap.
Må gott! Polishunden Arek! www.arek.blogg.se
Helhetstanken med vindenergi.
Gemensam välfärd
Publicerad 1 Dec, 2009 | 0 kommentarer
Livskvalitet är mycket mer än så. Tillgång till kultur, idrott och inte minst natur i form av skogar, ängsmarker, havet och vattendrag är måsten för helheten i ett bra liv.
Därför var det självklart för mig att tacka ja när jag som miljöpartist och nyinflyttad Botkyrkabo blev erbjuden styrelseplats i Upplev Botkyrka, det vill säga en plats i det kommunala bolag som har att hantera mycket av kommunens engagemang kring kultur, fritid, naturupplevelser och besöksnäringar.
Lida med alla dess natur- och fritidsverksamheter är en oerhörd tillgång för först och främst Botkyrkaborna men också för många fler i vår region. Och då talar vi om året runt då utbudet är inriktat på aktiviteter som anpassas till de förutsättningar som gäller för de olika årstiderna.
Det stora framtidsprojektet för tillfället är att vi med kommunens stöd undersöker förutsättningarna för att anlägga en skidtunnel på Lida. Det är ett projekt som rätt igenom präglas av miljö- och klimattänk, folkhälsa och samhällsnytta i kombination med besöksnäringsambitioner.
Om skidtunneln blir verklighet innebär det att vi kan ge tusentals barn, ungdomar och vuxna i Stockholmsregionen möjlighet till skidåkning även när vi inte har tillgång till naturlig snö i spåren. Den kommer att bli ett lika eftertraktansvärt besöksmål för skolklasser som för de tusentals skidåkare i Stockholmsområdet som varje år tränar inför sim medverkan i Vasaloppet.
Väldigt många uttrycker stort stöd för skidtunnelprojektet. Men det finns också kritiska krafter inom det borgerliga blocket som hävdar att det inte är kommunens uppgift att engagera sig i den här typen projekt. De anser att kommunen ska begränsa sin verksamhet till vård, omsorg och skola. Resten ska de privata marknadskrafterna ta hand om.
Vi som står bakom projektet jobbar hårt för att få med aktörer inom det privata näringslivet. Vi vill ha in flera intressenter i såväl byggandet som i driften av anläggningen. Men samtidigt är det min övertygelse att utan kommunpolitiskt engagemang så kommer inte den här typen av anläggningar till stånd. Ska privata intressen våga satsa kapital så måste de också kunna lita till att det finns ett 100 procentigt politiskt engagemang.
För mig handlar det alltså inte om privat eller samhälligt ägande i den här typen av anläggningar. Jag vill istället se både och, ett partnerskap och samarbete som är till gagn för såväl vår kommuns utveckling såväl som för folkhälsan och miljön.
Dan Gahnström (MP)
Scenen vid Getaren
Naturnatten
Publicerad 12 Nov, 2009 | 0 kommentarer
Många förutsättningar finns för seminarier och kongresser som kan leda till goda beslut i viktiga lokala och globala framtidsfrågor . Naturskyddsföreningen i Botkyrka och Salem, har Lida friluftsgård och restaurantens kunniga och tillmötesgående personal, att tacka för det lyckade samarbetet med "Naturnatten" i juni 2009. Under "Naturnatten" firades Naturskyddsföreningens 100 års jubileum. De mångkulturella festligheterna var på natten och inbäddade i det vackra och spännande sprickdalslandskapet. Se och hör gärna på http://www.youtube.com/watch?v=chq1Lki_-e0 hur kul vi hade, (klicka eller sök Naturnatten på Youtube). Runt sjön Getaren finns höga naturvärden, stora skogar, berg, en skidbacke, vandringsleder och med sitt nya fågelskådargömsle gör Lida området till en spännande utflyktspärla för stora och små. Vi tror, att Lida friluftsgård har en stor potential att utvecklas till en dragmagnet, för biologisk kunskap, kulturella, naturliga och verkliga upplevelser i Stockholmsregionen. Vårt tips! Upplev årstiderna på Lida Ett varmt tack från styrelsen till personalen på Lida Friluftsgård. Jan "Poppe" Govella Ordf. i Naturskyddsföreningen i Botkyrka och Salem
Straten på LidaLoop 2009
Funderingar hos en MMM
Publicerad 9 Nov, 2009 | 0 kommentarer
Du har säkert många gånger ställt dig frågan, varför gör jag det här?
I mitt fall handlar det om långa motionslopp. På cykel, men även längdskidor och löpning. Frågan dyker vanligen upp, inte före, inte efter utan under loppen. Det är ju knappast stora segrarna eller berömmelse som är drivkraften. Så frågan är varför?
För att sätta en stämpel på mitt motionerande brukar jag kalla mig en MMM. Dessa bokstäver står för - M - Medelålders, M - Medelmåttig, M - Motionär.
Hasse Danell
Tullinge SK/ Lida Friluftsgård
Matthias Wengelin Säter, tävlande för Cykloteket RT vann premiären av CykelVasan. I en rafflande spurtstrid slog han Magnus Darwell, Falun som tävlar för Team Kalas. På tredje plats 1.24 efter täten, kom Magnus Palmberg Sandviken som åker för Team Enervit.
Vasaloppet
Publicerad 28 Sep, 2009 | 0 kommentarer
Det ställer i sin tur krav på att det finns aktörer och anläggningar runt om i landet som jobbar aktivt för att skapa en bra miljö för träning i olika former. Lida är ett bra exempel på det! Ännu är man inget Officiellt Vasaloppscenter, men det finns långt gångna planer på skidtunnel och boende som lovar gott inför framtiden. En skidtunnel i närheten av Stockholm skulle röna stort intresse och ha alla förutsättningar att bli välbesökt.
Att Vasaloppet är mer än söndag 90 km har många uppmärksammat och vi hade totalt 48.181 anmälda till Vasaloppets Vintervecka 2009. I år kommer vi speciellt att lyfta fram "första helgen" med KortVasa, TjejVasa, UngdomsVasa och Öppet Spår - en suverän möjlighet för hela familjen, eller kompisgänget!
VasaloppsArenan är 90 km lång och 10 meter bred och den finns där hela året. Nu har vi introducerat Vasaloppets Sommarvecka med CykelVasa och VasaStafett, som har fått mycket bra respons och med alla sannolikhet kommer att växa till nästa år. Ta chansen att vara med och bygga upp en ny klassiker!
I mitten av september presenterade Vasaloppet ett samarbete med tre officiella Hälsopartners som kan bidra till att göra upplevelsen inför och i Vasaloppsspåret ännu bättre, genom möjlighet till bra träningsråd.
Mer information om vinter- och sommarlopp, våra Hälsopartners och mycket mer hittar du på nya www.vasaloppet.se
Vi håller tummarna för att det blir en skidtunnel i framtiden - och i väntan på det kan alla Vasaloppsåkare i Stockholmsregionen med fördel utnyttja de befintliga möjligheter som Lida erbjuder!
Jonas Bauer VD/CEO
Vasaloppet
Dags att valla om Idergard!
Publicerad 11 Aug, 2009 | 0 kommentarer
Idergard borde ha tagit reda på fakta först. I samtliga artiklar och interjuver samt i protokoll från Kommunstyrelsens möte så framgår det med all tydlighet att uppdraget handlar om att finna externa aktörer för finansieringen. Ur detta kan man utläsa att den ekologiska skidtunneln vid Lida friluftsgård, försörjd av en förnybar energikälla i form av vindkraft och utöver detta byggd utifrån ett hållbarhetsperspektiv, helt och hållet bygger på en affärsidé att erbjuda längdskidåkning året runt i stockholmsområdet. Projekt ska locka investerare till Botkyrka och kommer i sin färdiga form skapa arbetstillfällen, turistekonomiska effekter samt ge gestaltning åt Botkyrkas devis – Långt ifrån lagom.
Det känns trots allt tillfredsställande att fånga in Idergard så att han får fäste igen efter utflykten på ovallade skidor. Och i framtiden kommer han dessutom att kunna träna året runt, dock utan subventioner från Botkyrka kommun.
Varmt välkommen!
Krister Kalte
VD , Upplev Botkyrka AB
Hur långt är det egentligen?
Publicerad 9 Jul, 2009 | 0 kommentarer
Jag tror inte på något av detta, men ibland greppar man efter halmstrån för att undvika obehagliga sanningar. Sanningar som mer handlar om dålig kondis alternativt stigande ålder.
Men sedan fick jag höra att det var fler än jag som förundrades över 7,6:an. Kanske, trots allt, ligger det något i min spekulation kring spårets längd. Och detta med att jag uppfattade fler som tyckte som jag ska erkännas var min egen syrra. Är det genetiskt betingat att i samband med löpträning upplev sträckor längre än vad de egentligen är? Här kan det finnas ett vetenskapligt intressant case. Om två försöksmöss, släkt med varandra, samtidigt kliver av ”hjulet”, tittar upp på killen i den vita rocken, skakar på huvudet och säger ”Detta var längre än vad vi kom överens om” så styrker det min teori.
Eller det kanske trots allt har med konditionen att göra. Men tänk om jag tränar upp flåset och efter detta fortfarande upplever samma sak?
Jag ska skaffa en stegräknare.
Snacka om obehagliga sanningar om stegräknaren säger att spåret är exakt 7,6 km.
Vi närmare eftertanke så tror jag att jag håller mig till en både fysisk och psykisk enklare lösning – 4,4 km spåret.
Vi syns där.
/Krister Kalte