Lida – en riktig historia

Publicerad 11 Jul, 2010

Snön knarrade under skidorna och hjärtat klappade.

Inte av utmattning utan av nervositet och spänning inför skidturen med första damen. Året var 1964 jag hade slitit mig från det envisa Dylan-diggandet och var med bästa tänkbara sällskap på väg till Lida för en sväng nedför den hissnande backen och för att (naturligtvis som främsta skäl) inta choklad och vispgrädde i ett av de många mysiga romantiska hörn som fanns, och fortfarande finns i det pampiga timmerhuset.. Vi hade åkt från Vårsta där vi bodde och där jag växte upp. Spåren hade inte till närmelsevis den klass som nu erbjuds men vad gjorde det. Vi skidade bredvid varandra på vägen förbi Stormalm och Stensborg. Spåret var fritt och låg framför oss liksom livet och Lida för den delen.

I Lidabacken var det bara att dra ett djupt andetag. Fästa vajern på låg fästpunkt och sakta glida i den övre delen mot det som i början kändes som ett riktigt stup. Det var efter knixen över vägen som man störtade sig ner mot sjön, hann med ett par tre svängar å så var man ute på isen. Färden tog 15 - 30 sekunder om inte de usla stålkanterna tappade greppet eller man kom i närkontakt med någon annan dödspilot. Då fick man mycket skamsen resa sig upp borsta av snön och som om inget hade hänt glida ner till liften. Liften var ett rep. När det var dags var det bara att greppa repet och hoppas på att man inte skulle tappa taget där det var som brantast. Efter några timmar i backen så var det så dags för dagens clou - fikapausen. Skidorna parkerades utanför ingången. Borsten där förpassade iväg snön som satt överallt i kläder, mössa och på lovikavantarna och man kunde tina upp lite i hallen innan man gick fram och beställde den eftertraktade chokladen med vispgrädde - för 2 personer.

Professionellt så det förslår

Få ställen kan erbjuda de skidspår som Lida har. Ibland undrar man var dom får snön ifrån!!! Som längdåkningsperiodare åker jag gärna till Lida med sina varierade spår. Stockholms två bästa skidområden för längdåkare är i mitt tycke Lida och om tiden är knapp Ågesta, jag bor ju i Vendelsö. Periodare ja, Min stora passion och fantastiskt nog, mitt levebröd, är långfärdsskridsko. Som ide´givare och ansvarig för Vikingarännet har jag bästa möjliga koll på hur man plogar skridskobanor på naturis. Jag vet hur svårt det ofta är att ploga på snötäkta isar. Vinden kan snabbt driva igen banan och göra den omöjlig att ploga, snön kan som nu senaste säsongen komma i stor mängd. Med mycket snö tyngs isen ner och vatten tränger upp i botten på snön, det bildar snöslask. Alla som försökt ta bort snöslask, ofta frusen sådan, vet att det är hart när omöjligt att få till en bana som har bra isyta. Det finns alltså väldigt mycket som kan fallera när man ska ploga en isslinga. I mina ögon är Lidas plogare, och för övrigt alla som lyckas få till fina skridskoslingor hjältar. Att vinter efter vinter få till så många kilometer fin åkbar is inger respekt. Det är i högsta grad professionellt.

Vintertid tar jag upp ca 300 holländare på tredagars "skridskosafari". Vi åker där bästa isen finns....i hela mellansverige. Ibland får vi problem med att hitta bra isar för våra gäster. Då är det bra att ha banorna i Lida i bakfickan. Senast under en eftermiddag i februari 2009 kunde vi för våra utländska gäster erbjuda "fri åkning" på banorna på Getarn. " Så vackert - och så nära storstaden"; var det allmänna omdömet.

Anders Tysk

Generalsekreterare Vikingarännet
Choklad och vispgräddekonnässör