Men krigets förödelse, lukten från ruinerna och ett oändligt lidande kvarstod. Vi hade klarat oss, inte hedervärt, men ändå - äntligen fred - om än den var havande med det kalla kriget. Möjligen hängde gengaslukten från bilarnas träkolsbränsle fortfarande kvar i näsan, liksom minnet av mörkläggningsgardinerna och ransoneringskortens färggranna mosaik.
Här, i det förskonade landet, skulle nu den sena förkrigstidens folkhemsförväntningar äntligen infrias med luft och ljus och den urbana slummen ersättas av mötet med naturen. Redan 1946 stod den nya byggnaden på friluftsgården Lida färdig. Sedermera inköpt av Stockholms stad, som en den nya tidens utpost i vildmarken, vackert belägen på höjden över sjön Getaren.
Den litografiska fackklubben vid Statens Reproduktionsanstalt i Stockholm förlade sin årliga vårutflykt till det nya Lida. Nyfikenheten var stor, de flesta ställde upp. Buss från Norra Bantorget, resan genom stan och den långa slingriga vägen fram till slutmålet förstärkte känslan av stadsbor på upptäcktsfärd utanför civilisationens hank och stör. Robusta skodon var anbefallda, det var inte bara en utflykt till naturen, det skulle även bli tävling i orientering, så man lärde sig att hitta bland skrevor och snår.
Värden på stället hälsade välkommen och berättade om Lida, dess historia och om Ralph Erskine, den nya tidens arkitekt som skapat det rustika bygget. Detta gav dock inte något modernt intryck i den ännu förhärskande funkisstilens tidevarv. Känslan av en skogens timmerkoja i megaformat låg närmare till hands som markering av dess samband med naturen. För oss lärlingar i det grafiska hantverket, med ett ben kvar i barndomen, infann sig snarare en association till ett blockhus på prärien, med lurande indianer runt knuten, beredda att skalpera var vit man som dök upp på krigsstigarna.
Så tog ledaren för expeditionen till orda för att förklara kompassens funktion, kartans prickar och krokiga linjer. Med en bekymrad uppsyn skickade han sedan ut fackklubbens medlemmar i den villande urskogen. Dagen efter på jobbet blev det en haltande folkräkning där de lika nya som oerfarna orienterarna sakkunnigt redde ut kompassriktningar och gömda kontroller.
För många blev återbesöken på Lida en självklarhet inte minst vintertid. Skidspårens villervalla kunde leda till häftiga dialoger om vem som skulle kliva ur och i spår. Vissa fruktbara möten i spåren ledde ibland ända fram till altaret och ett sådant finns numera till reds på Lida för alla som känner sig hågade. Fann man varann i drivorna blev det, enligt naturens egen logik, självklart att låta avkomman rulla runt i backarna på Lida. Till minnet fogades efterhand, ingen gengasodör, men väl doften av varm choklad, letande efter borttappade vantar och torkande av droppande näsor.
Även om minnena av Lida är soliga så har det inte saknats orosmoln. När den nya järnvägen - Grödingebanan - skulle byggas och skära av hela omgivningen från den direkta kontakten med Lida, då mullrade det i folkdjupet. Då förenades kultur- och miljövänner och såg till att förnuftet segrade över det kortsiktiga och inskränkt ekonomiska tänkandet och järnvägen fick dras i tunnlar på särskilt känsliga sträckor. Det är av avgörande betydelse för Lidas framtid, att hålla detta i minnet, när det gäller fortsatt utveckling av Lida. Jämsides med förändringar gäller det att vårda, bevara och skydda Lidas kultur- och naturmiljöer så att Lidas attraktivitet upprätthålles.
Idag erbjuder Lida en mångsidig verksamhet året runt, upprustning, nya anläggningar och arrangemang lockar allt fler besökare. Det är sedan länge Botkyrka kommun som har det fulla ansvaret för Lida. De nya satsningar, som skall öka utbudet och tillgängligheten, måste ske så att den ursprungliga tanken, mötet med den genuina naturen, inte går förlorad.
Då kan Lida bestå, som det heter i psalm 199, som en plats - med lust och fägring stor.
Folke Olsson
ledamot (v) i styrelsen för Upplev Botkyrka AB
