Den omtalade pulkabacken.
Lida är jag född med
Publicerad 15 Feb, 2010
Senare kom utflykter med Tunaskolan och Björkhaga. Vi kom med buss. Åkte skidor, åkte pulka. Ärligt talat minns jag inte så mycket av det.
Det som gör att jag kan flytta mig tillbaka dit är mötet med brasan och den kopp chocklad med vispgrädde som vi fick i oss. På 60-talet var det inte många av oss som hade tillgång till en upplevelse där en brasa kunde brinna inomhus.
Lida har sedan fortsatt följa mig som en plats dit mina steg tar mig några gånger varje år. På 80-talet bodde jag i Lövholmen i Tumba. Mellan mig och Lida fanns då 5 km. skog med stigar som lockade mig att springa. Målet var att dricka lite vatten i huset där gymet i dag är placerat. Ni förstår säkert att jag inte var någon stor löpare. Jag var alltid stolt när jag tog mig fram och tillbaka utan att hamna i gång.
Lida har inte bara varit trevligheter. I mitten på 90-talet tog jag min ettårige son dit med pulka. Vi startade uppifrån restaurangen men fick en härlig fart så vi kunde fortsätta rakt utför backen som ledde ned till sjön. Nu ökade farten dramatiskt och jag fick för mig att bromsa med känt snösprut i ansiktena våra som följd men innan dess hade vi hamnat i ett häftigt gupp som lyfte oss båda någon meter upp i luften. Pulkan nu i ryggen! En chockad son! Skrik! Vad hände? Jag får erkänna det på en gång. Jag fick åka pulka igen och sonen var mitt alibi. Jag fick leka som vuxen. Igen.
Förra året återvände jag med sonen, nu en 15-åring som flinade när han satte dit mig med några få slag i äventyrsgolfen. Det gör inget. Jag fick leka en gång till och han har numera helt glömt den vådliga pulkafärden.
Leif Magnusson
Inga kommentarer:
Ingen har ännu kommenterat denna artikel.